Det här livet

Jag är lite i obalans. Gråtmild. Det är oklart om det är hösten, flytten, väntan på adoption eller det existensiella. Högst troligt är det en mix av allting. Kanske är det därför jag har så svårt att svara på varför det känns tungt. 

Häromdagen satt jag i soffan och stirrade uppgivet ut genom fönstret. Tårarna rann och när P undrade vad det var som gjorde mig så ledsen så kunde jag inte svara. Jag brukar kunna svara. Jag är rätt van vid känslosvängningar och gråter ofta en skvätt över det ena eller det andra. Men nu var jag mest bara tom.

Jag tror som sagt att det har med flytten att göra, omställningen. Att vi inte riktigt har kommit i ordning. Att flytten också väckt tankar kring framtiden och hur jag föreställer mig den. Och så är det hösten. Barnet som inte finns här. Det existensiella, tiden som går och vad jag vill fylla tiden med. På jobbet längtar jag hem. Väl hemma vet jag inte riktigt vad jag vill ta itu med. Och så tänker jag på vår korta tid här på jorden. På att jag måste passa på att leva och så blir jag stressad över att jag inte hinner med. Jag hamnar i sådana här loopar ibland. Det är inget konstigt, sådan har jag varit i hela mitt liv. Men jag blir lite sur över att jag kastar bort tiden på det. Alla i min nära familj är friska, mår bra och jag borde njuta av det, inte vara ledsen för katastrofen som ännu inte kommit.

Och jag vet ju så väl vad jag borde göra i sådana här lägen. I första hand acceptera känslorna och att jag är på det här viset. Därefter göra något konkret som jag vet gör mig glad, även om jag ifrågasätter hur det löser de stora frågorna. Jag ska bara göra det. Till exempel gå en promenad. Säga hej till en främling, sätta mig och sy, laga mat.

Ta itu. Så att andra känslor och tankar kan få utrymme att vakna till liv. Kanske plantera en rabarber och drömma om rabarberpaj. Det går faktiskt att göra det samtidigt som de stora frågorna stökar inombords. Och det går att gråta en skvätt kl. 14 för att sedan sy en gardin kl.14.15 och fnissa över en radiopodd 14.45. För det är ju så, livet fortgår vare sig jag gör det ena eller det andra. Det är i sig, en tröst.

IMG_4572
Fina grejor i tillvaron: nyplanterad rabarber, fotografi från Höstsalongen på Fotografiska, mina gamla pixiböcker och en söt hund på tunnelbanan.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s