När jag växte upp så hade jag alla mina kusiner och far- och morföräldrar inom en radie av 15 km. Jag förstod inte då hur ovanligt det var. Jag vet det nu men det har nog ändå inte riktigt gått upp för mig att mitt vuxna liv kommer att se annorlunda ut.
Även fast jag aldrig har tänkt att jag ska bo i det lilla samhället jag växte upp i så har jag på något sätt ändå tänkt att jag ska ha nära till alla i min familj. Att barnen/kusinerna ska kunna cykla till varandra, att mamma/mormor inte bara ska ha hämtat barnen från dagis utan även ha vattnat blommorna när vi kommer hem från jobbet. Att vi spontanfikar på en söndag eller åker ut och plockar svamp tillsammans en kväll i veckan.
Det är så konstigt att den föreställningen har levt kvar i mitt inre trots att jag valt att leva mitt liv i en stad 1,5 timme bort. Rent psykologiskt har jag inte tagit in det, och när jag tänker på det så blir jag sorgsen.
Det är inte långt bort, jag vet. För många är det väldigt nära. Men det är ändå skillnad på 10-15 minuter på cykel och 1,5 timme i bil. Våra barns liv kan omöjligen se ut som min barndom gjorde. Så är det bara. Mina och P:s föräldrar och syskon är utspridda så det kommer aldrig ske. Och det är på gott och ont. Den totala familjetryggheten jag växte upp i gjorde mig lite blyg och rädd för resten av världen. Orolig för allt nytt, för förändringar. Men den fick mig också att känna mig oerhört älskad och trygg. Bland de människorna hörde jag hemma, hör jag hemma.
Och jag frågar mig, längtar jag till det livet i vuxen tappning eller längtar jag till det som var? För vem vet hur jag skulle uppleva det livet nu, som vuxen. Vad jag däremot vet och erkänner för mig själv är att jag längtar och sörjer något som jag inte helt kan formulera.
Inga svar kommer att levereras i detta inlägg. Det är ett pågående inre samtal och ett försök att komma till insikt. Insikten kanske blir någon slags kompromiss av gammalt och nytt. Och då får det bli mitt liv, jag tror att det också kan bli bra!
Vera i vardagen 