Vad är att ge upp?

Jag vill vara storsint och säga att alla gör sina egna val när barnlösheten är ett faktum. Vissa väljer att adoptera, andra kör på med IVF, några satsar på ägg- eller spermiedonation och andra väljer att leva utan barn. Det finns inte några rätt eller fel. Och ändå kan jag märka hur jag ibland reagerar med irritation och ilska när vissa säger att ”vi tänker fortsätta kämpa med IVF, vi ger inte upp”. 

Kanske är det så enkelt som att jag vet hur jag själv tänkte kring de som adopterade när vi själva var helt inne på IVF. Jag tänkte att där är vi inte än och att det var skönt, att vi fortfarande hade hoppet kvar. Vad tycker andra människor om oss nu, tänker de att vi helt enkelt gav upp?

Ett par som mina vänner känner har gjort 12 IVF och i sista minuten valde de att satsa på äggdonation och blev gravida. Om en månad kommer deras barn. Har de ”vunnit” för att de höll ut, provade allt som gick att prova?

Självklart är det inte så. Det finns inga vinnare eller förlorare. Det finns inga rätt eller fel. Men det finns känslor. Och jag kan inte hjälpa att jag känner irritation när någon uttrycker att de tänker minsann inte ge upp, att de är starka, att de orkar ytterligare en IVF till, och en till, och en till. Gör det oss till mindre starka?

Den person jag var för tre år sedan tänkte nog så, jag kunde inte förstå hur vissa bara gjorde 2-3 försök och sedan slutade. De gav ju upp så lätt, varför ville de inte kämpa lite till? Längtan efter att få se någon del av mig eller P i en ny liten människa var så stark. Längtan efter att få hålla den där pyttelilla parveln och att få vara med om en graviditet, som ”alla andra”.

Tills jag en dag kände att det faktiskt inte är det viktigaste. Det viktigaste är inte att vårt barn har P:s fräknar eller blyga leende. Det viktiga är inte att ha fött fram vårt barn. Det som spelar roll är att vi får en liten att älska, en liten att skydda och få ha ansvar för. Bygga lego med, hoppa i vattenpölar med, läsa böcker för, nosa i nacken och kittla tills hen kiknar av skratt. Vara någons trygghet i världen, så gott det går. Och vi vill det så snart som möjligt. Tiden blev det avgörande. Och att jag inte orkade med den psykiska påfrestningen och besvikelserna som IVF:en dittills bara inneburit.

Så på ett sätt kan man kanske säga att vi gav vi upp. Vi gav upp tanken på ett barn som skulle växa i min kropp. För det kändes plötsligt inte så relevant längre. Men det kändes inte som att vi gav upp, det kändes som att vi gick vidare.

Kanske är det så att man ska fortsätta så länge som ett annat alternativ känns som att ge upp. Men om det slutar kännas så, om man märker att andra alternativ börjar kännas minst lika bra, då är det nog en annan sak. Vare sig det är ägg- eller spermiedonation, att bli fosterfamilj, skaffa hund eller adoptera.

Kanske skriver jag bara det här för mig själv, för att jag ska förstå mina egna reaktioner. För att påminna mig om att låta alla göra sina egna val. Att inte döma, varken andra eller mig själv.

Annonser

9 thoughts on “Vad är att ge upp?

  1. Du underbara Veronica som kan uttrycka dej så fint om alla dina tankar och funderingar!! håller med om att man måste få tackla sådana här saker på sitt eget vis och följa sina instinkter utan att döma eller tänka illa om hur andra par agerat!! Jag är så nyfiken på att få möta er lilla hen den dagen det händer!! Lyckliga barn som får hoppa i vatten pölar och bygga lego med er !! Kram Mamma

    Gilla

  2. Jag förstår precis hur du tänker och resonerar. Vi är mitt i ivf-träsket och jag börjar fråga mig själv hur mycket man orkar? Hur mycket är det värt? Det genomsyrar hela vårt liv, sipprar liksom in överallt och tar över. För mig kommer punkten då det inte är värt det allt närmare, då jag inte kan motivera mig själv med vad som är så viktigt så att vi måste fortsätta med det här. Maken är lite långsammare och inte riktigt med på det tåget. Han känner fortfarande hopp och är inte riktigt framme vid andra alternativ än. Men det är inte heller han som fysiskt genomgår allt det här… Jag tycker inte att man ger upp om man går vidare med adoption. Man går vidare. Kanske är det det klokaste man kan göra. Och jag tänker att man bara kommit längre i tanken och känslan än de som tycker att man gett upp. Gett upp vad?

    Gilla

  3. Intressant inlägg och bra formulerat! Det finns så otroligt många åsikter om att få barn på olika sätt.Efter lång tids försök att bli gravid, missfall etc valde vi att inte göra några IVF-försök alls utan ställde oss i adoptionskö istället. Har inte berättat för alla än men i de fall jag har berättat att vi hoppas att få barn genom adoption så frågar 99% hur många IVF-försök vi gjort, om vi funderat på äggdonation etc. De flesta blir väldigt förvånade att höra att vi inte ville ge oss in i det. En del tror att vi gör det som välgörenhet (det gör vi inte!) och andra tycker att vi har valt en ”lätt utväg”, suck! Faktum är att det har helt enkelt inte känts så viktigt för oss med det biologiska, vi är säkra på att vi kommer att älska ett adopterat barn precis lika mycket. Efter snart fem år av väntan verkar det som om vi äntligen ska få bli föräldrar innan året är slut. 🙂

    Gilla

    1. Tack för att du berättar om er väg! Jag tror att ju fler ”vägar” som blir synliga gör att det helt enkelt inte blir så enkelriktat. Sen kommer olika människor alltid reagera/tänka utifrån det som är det självklara för dem, men det spelar ju mindre roll. Så fint att höra att ni närmar er ett barnbesked, stort grattis!!!

      Gilla

  4. Vilket intressant inlägg! Vi står just i ett vägskäl mellan att göra en fjärde ivf (första som inte är landstingsfinansierad) och att satsa helhjärtat på adoption (vi har gått den förberedande kursen). Jag börjar känna att adoption är den vägen vi ska gå medan min man inte rikligt är där än, han vill att vi ska göra ett sista försök. Det är så svårt. Vissa stunder har jag svårt att ge upp tanken på graviditet och att föda och ta hand om ett spädbarn medan andra stunder är det så självklart att det är adoption som lockar mig mest. Som du skriver är det absolut inte att ge upp. Det är en process som ser olika ut för alla, verkligen. Vi är just nu i en förvirrande fas och jag önskar vi snart ser tydligt vilken väg som känns mest rätt i hjärtat. Tack för att du skriver /Marr

    Gilla

    1. Tack själv för att du läser! Jag tror att förvirring och att vara på olika platser i tanken/känslan är något naturligt. Konstigt vore det annars. Jag kände till viss del att ”jag väntade in” min man i beslutet om att satsa på adoption men samtidigt så tror jag nu i efterhand att jag verkligen hade ångrat om vi inte gjort de försök vi gjorde. Det smarta här i livet är att man kan efterkonstruera sina val och sin egen historia. Vi vet inte alltid varför vi väljer som vi gör men i backspegeln kan vi både förstå och accceptera våra val lite bättre, hur de än blivit. Så med det sagt, jag tror att ni kommer att få en fin framtid! 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s